Seminariegatan och seminariet

Kulturhistorisk värdering

Värdering

Särskilt värdefull miljö

Värdemotivering

Seminariegatan från Mariebergsviken och vidare upp mot seminariets entré är en av få miljöer i Karlstad som så tydligt visar ett för det tidiga 1900-talet utmärkande sätt att utforma stadsplaner, en alléprydd gata upp mot en imponerande fondbyggnad.

Seminarieparken och seminariets trädgård utgör också en viktig påminnelse om Seminariets ursprungliga användning och folkskollärarutbildningen med dess utbildning i praktisk trädgårdsskötsel där skolträdgården användes i undervisningen.

Miljöbeskrivning

Stråket längs Seminariegatan, genom Seminarieparken och vidare upp mot Seminariets entré är en av Karlstads pampigaste miljöer men kanske också en av de mest bortglömda.

Seminariegatan är en svårupptäckt tvärgata till Långövägen, gatan som leder från Viken ut mot Mariebergsskogens entré. Den som svänger in på Seminariegatan från Långövägen möts av en smal men aveny-liknande gata. I mitten går själva gatan vilken kantas av en dubbelsidig lindallé. På utsidan av trädraderna leder promenadstråk separerade från gatan av smala gräsremsor. In mot villatomterna kantas gatan av höga häckar. Redan nere vid Långövägen kan man skymta seminariets resliga torn i gatans fond på samma sätt som Brandenburger Tor skymtar i fonden av Unter den Linden eller Triumfbågen på Champs Elysees…

Allén tar slut vid Mariebergsgatan men stråket fortsätter vidare genom seminarieparken. Mitt i parken passeras en gräsrundel innan gångvägen leder in i seminariets trädgård. Genom trädgården omsluts stråket återigen av en allé. Till vänster skymtar seminariets idrottsplats och till höger syns gamla vaktmästarbostaden. En fontän samt några buskar och fruktträd påminner om trädgårdens forna glans. Stråket tar slut vid seminariets entréplats och på andra sidan tornar den monumentala seminariebyggnaden upp sig.

Historik

1913 bestämdes att Karlstads nya folkskoleseminarium (skola för att utbilda folkskollärare) skulle placeras på tomten högst uppe på Hööksgatan med utsikt över Orrholmen och Mariebergsviken. Eftersom de blivande folkskolelärarna inte bara skulle utbildas i teoretiska ämnen utan även i praktiska så som trädgårdsskötsel och gymnastik med lek och idrott krävde reglerna att ett seminariet skulle placeras på en tomt om minst fyra hektar med plats för trädgård, lekplan och idrottsplats.

Seminariet och dess vaktmästarbostad ritades i nationalromantisk stil av den värmlandsfödde arkitekten Bror Almquist och invigdes 1924. Nationalromantiken som arkitekturstil var sprungen ur samma tidsanda som låg bakom bildandet Skansen och även Mariebergsskogens friluftsmuseum, en strävan tillbaka till någon sorts äkta och idealiserat Sverige opåverkat av den framväxande industrialismen. Tegel och granit var material som gärna användes i nationalromantikens monumentalbyggnader och äldre slott och borgar som till exempel Vadstena slott var en stor inspirationskälla.

Under 1910-talet planerades inte bara seminariet utan också friluftmuseet i Mariebergsskogen samt bostadsområdet mellan Mariebergsskogen och Kvarnberget. För att få ihop det hela anlitades en av Sveriges på den tiden mest kända stadsplanerare, stockholmaren Per-Olof Hallman. Hallman var inspirerad av den Österrikiske arkitekten Camillo Sittes tankar och idéer om stadsplanering, tankar som tog avstånd från den traditionella rutnätsplaneringen och istället utgick mer från naturförutsättningarna och eftersträvade ett sammanhang mellan byggnader, gator, torg och parker. Sitte förespråkade också att städerna skulle utformas med tanke på hur de upplevdes av människorna som rörde sig på marken och inte från planerarnas fågelperspektiv.

Hallman hade utarbetat flera planer för stadsutvidgningar i en mängd städer och ett utmärkande drag var att han gärna ville placera större offentliga byggnader i fonden av alléprydda gator. Hallmans förslag till stadsplan över Marieberg var färdigt 1916 och antogs 1919. På planförslaget syns hur Hallman arbetat med små torg och parker både vid Seminariegatans början nere vid Mariebergsviken och vid korsningarna med Kvarnbergsgatan och Mariebergsvägen. Hallman insåg säkert att flest människor skulle röra sig på de nord-sydgående gatorna och lade till torgen och parkerna för att dra uppmärksamhet åt alléstråket när detta passerades. Vill man vara krass så är egentligen planen tämligen misslyckad eftersom det betonade huvudstråket mest utgör en kosmetisk utsmyckning som knappt används av vare sig bilar, cyklister eller gående. Kanske utvecklades inte heller Marieberg riktigt till den pampiga villastadsdel Hallman hade i tankarna när han ritade planen. Redan på den nya stadsplanen för Marieberg som utarbetades 1927 i och med Mariebergs utvidgning åt öster har de små torgen och parkerna tagits bort och Seminariegatan har fått den utformning den har än idag.

Även Seminarieparken och seminariets trädgård har förenklats en hel del under åren. I seminarieparken återstår bara en gräsrundel av den forna parkanläggningen och inne i seminariets trädgård finns några äppelträd samt allén fram mot entrén kvar och påminner om den en gång så välplanerade och välskötta trädgården. Borta är också den avlånga spegeldammen framför seminariet entré.