Klara
Byggnad 1

rättvisan 2

Kulturhistorisk värdering

Värdering

Röd - särskilt värdefull

Värdemotivering

Välbevarat före detta privat ålderdomshem uppfört i arkitekten Cyrillus Johanssons karaktäristiska sena 1920-talsstil i rött tegel med utsvängda takfall och markerade fönsteromfattningar.

Av särskilt värde är betoningen av materialen med den uttrycksfulla tegelfasaden, de slätputsade fönsteromfattningarna och det enkupiga tegeltaket. Viktigt för upplevelsen av fasaden är också fönstrens relativt ursprungliga utseende och färgsättning.

Som privat ålderdomshem för fattiga kvinnor ur de övre samhällsklasserna har byggnaden ett stort socialhistoriskt värde som visar på hur ekonomiskt beroende kvinnor kunde vara av sina män och på klyftorna mellan samhällsklasserna i slutet av 1920-talet samt hur åldrings- och fattigvård har förändrats från 1930-talet och framåt.

Skydd i detaljplan:

Dp P91/6: Q2- VÄRDEFULL MILJÖ. BYGGNADEN FÅR INTE RIVAS. BYGGNADENS YTTRE FÅR INTE FÖRVANSKAS. VID BYTE AV FÖNSTER SKALL NYA FÖNSTER UTFÖRAS LIKA BEFINTLIGA. TAKMATERIAL SKALL VARA TEGEL

Fakta

Byggår

1927

Byggnadstyp

1920-talsklassicism, Tegelarkitektur

Arkitekt

Cyrillus Johansson

Byggnadsbeskrivning

Malmgården. Röd tegelbyggnad i 2 ½ våning med källare och vind.

Extra tillägg

Förändringar

Fönstren är bytta och en ny entré i källarplan har tagits upp mitt på väster långsida.

Historik

Byggnaden uppfördes ursprungligen som privat ålderdomshem för medellösa kvinnor ur de högre samhällsklasserna för att dessa inte skulle behöva utstå skammen att söka sig till fattigvården som ända in på 1950-talet stod för de kommunala ålderdomshemmen. De privata ålderdomshemmen drevs ofta som stiftelser vilka finansierades av privata donationer.

Uttrycket Pauvres Honteux (skamsna fattiga) som ibland nämns i samband med dessa privata ålderdomshem syftar på tidigare välbesuttna personer som på äldre dagar blivit fattiga och den skam det innebar för dem att vara fattiga. Oftast rörde det sig om kvinnor ur borgar- och överklassen som samband med makens död förlorade sin försörjning och hamnade mer eller mindre på bar backe. Togs man in på kommunalt ålderdomshem (ofta ett kombinerat sjuk- och ålderdomshem), det vill säga hamnade under fattigvården, beblandades man inte bara med äldre fattiga ur de lägre klasser och andra personer av olika åldrar som av olika orsaker inte kunde ta hand om sig själva, utan man berövades dessutom rösträtt och eventuell personlig egendom.